En Bluffpilots Bekännelse

Vi startade historien i Las Vegas. Var annars kan en bedragares berättelse börja? Jag sögs in i Thomas fantastiska äventyr. Han berättade vilt om världen han lyckats lura. Men ju mer jag grävde i hans historia, desto suddigare blev gränsen mellan dikt och verklighet. Plötsligt insåg jag att jag själv blivit en medaktör i lögnen.

Inledningen av En Bluffpilots Bekännelse, den första boken jag skrev:

Las Vegas december 2010

Jag sitter i polisens förhörsrum på Schipholflygplatsen i Amsterdam. Är det så filmen om mitt liv börjar? Med John Travolta sittande vid samma fyrkantiga bord och en lampa riktad rakt i ansiktet på honom? Travolta är ju pilot på riktigt, precis som jag. Vi ser ganska lika ut också. Dessutom har vi samma födelsedag, 18 februari. Ett helt otroligt sammanträffande, eller hur? Det är klart att han måste spela mig i filmen.

Men först måste jag berätta hur allting verkligen gick till. Hollywoodfilmer brukar ju överdriva en hel del. Boken är min berättelse. Och den börjar här, i Las Vegas. Var annars kan en bedragares berättelse börja?

Fast bedragare låter smutsigt. Som om jag vore någon dålig människa, det är jag ju inte. I så fall föredrar jag con man, som man säger på engelska. Det låter bättre. Folk gillar con men. Det är som med trollkarlar, vi vill lära oss deras hemligheter. Hur de gjorde det där tricket, hur de kom undan. Eller som i mitt fall, hur jag kunde lura hela flygvärlden.

Jag är lite av den gode piraten. Som Tintin ungefär. Han var ju också en kille som reste runt i världen och gjorde lite som han ville. Jag älskade Tintin när jag var liten. Jag hade alla böckerna. Min favorit var Plan 714 till Sydney. Kommer du ihåg den?

”Nej, jag tror inte det. Vad handlade den om?”

Tintin och de andra skulle till Sydney på en rymdkonferens. De får skjuts med Laszlo Carreidas i hans ultramoderna jetplan.

Jag var jätteimponerad av det där planet. Det hade svängbara vingar och körde snabbare än ljudet. I överljudsfart fälldes hela vingarna tillbaka. Det tyckte jag var coolt.

Det jag gillade var att Tintin levde i en fantasivärld, men ändå var berättelserna verklighetstrogna. Det var inte som Stålmannen eller Batman. Det var grejer som kunde hända. Alla detaljer var verkliga.

”Jag vill höra din historia.”

Lugn bara, min styrman, jag ska berätta allting för dig. Lita på kaptenen. Nu lyfter vi.